Mitt liv – en spännande roman?

Jag sprang på ett uttryck i något klokt sammanhang för ett tag sedan: ”En värderad riktning i livet”. Jag skrev ner det och tänkte att det ska jag fundera över via tangenterna. Nu minns jag inte sammanhanget, men jag tänker att det handlade om att ha en riktning i första hand och ett mål i andra hand.

Ofrånkomligt börjar jag nu jämföra med det som har upptagit min tid och tankar senaste tiden – konsten hur man egentligen skriver en roman. Sedan i höstas kämpar jag med att få färdigt romanen som jag med stor iver och utan skrivartekniska kunskaper startade för 16 år sedan. Allt växte fram efterhand utan någon större plan och det var roligt. Men nu börjar jag förstå hur man egentligen ska göra och försöker jobba med bristerna i manuset.

Innan man slänger sig in i romanens första kapitel, ska man starta med att skriva en så kallat synopsis. Där beskriver man vad boken har för syfte, målgrupp, huvudkaraktärer och vilket mål eller inre konflikt hos huvudpersonen som ska vara drivkraften i berättelsen. På vägen ska det dyka upp hinder med lagom mellanrum. De ska skapa spänning och frågor kring ”hur ska det gå?” som får läsaren att vilja läsa vidare. Redan i första kapitlet bör läsaren förstå vad konflikten handlar om. Dessutom ska författaren placera en ”krok” tidigt som tar tag i läsaren. I synopsen finns även slutet presenterat. Om man har gjort allt detta är det ”bara” att skriva på sedan. Dessutom blir det enklare när man vill skicka in sitt dyrbara manus till ett förlag. För de vill ha en synopsis tillsammans med manuset och ett övertygande personligt brev. Den kritiske lektören behöver då bara läsa synopsen och något kapitel för att hissa eller dissa.

Kan man dra paralleller till livet? Nja, vi kan tack och lov inte skriva någon fullständig synopsis. Vi vet inte slutet och har en mer eller mindre bit kvar på vägen. Men vi känner huvudkaraktärerna och vet vilka hinder som hittills har dykt upp i våra liv. Hinder som kanske fått oss att både tappa riktning och fotfästet. Men vi vet också att vi har tagit oss förbi flera av dessa, även om vissa saker är mer som något sorts ihärdigt skoskav.

Kanske kan vi ändå i en slags egen synopsis beskriva ”den värderade riktningen” som vi försöker ha i våra liv. Det som vi till varje pris vill kunna göra och som blir så tydligt vid de tillfällen som vi förhindras att göra det. Där tror jag att pandemin har hjälpt inte bara mig utan många att värdera rätt eller värdera om.

Tillbaka till romanmetaforen: I en roman kan författaren hamna på sidospår (även en krönikör!). Det kan vara intressanta händelser som beskrivs med mustiga färger, men som inte tillför romanens riktning något alls. En hård lektör säger då: ”Kill your darlings”. Det gör ont att ta bort sådana utvikningar, men efteråt kan man se att det gör bokens riktning tydligare. Ibland får vi avstå sådant i våra liv som är roligt, men som kanske inte ryms, utan tar kraft från det som vi egentligen vill göra. Men motsatsen gäller också – det kan vara något som ger energi att vandra vidare.

En värderad riktning låter bra. Aldrig utan hinder och skoskav, men ett vandrande där det viktiga är det som sker längs vägen.

Tack för att ni finns med där på olika sätt!